Majoriteten av min vakna tid sedan tisdags morse har gått åt att tänka på honom. Två nätter sedan dess har jag drömt om det värsta tänkbara. Hur blev det såhär?

Sen 2009 har jag följt med honom på YouTube, hans blogg, facebook etc. Han spred sån glädje och gav mig inspiration till både det ena och det andra. 

Idol fångade mitt intresse. Hans röst var jättefin, men jag fastnade mest för göteborskan och hans personlighet. Han var väldigt musikalisk.

Kvällen han åkte ur idol tittade jag, min mamma och min vän. När jag förstod att han skulle bli utröstad gick jag ut genom ytterdörren och grät. Grät, över det. Inte så likt mig. Jag tyckte bara han var värd allt han kunde få. 

 

Han tatuerade in taueringen jag hoppades på när han hade omröstning. Han fick en blommig bil, gjorde videos om hur det såg ut när han vaknade, skrattade med sin pappa. Jag och Alicia tittade på "live-web" där han spelade och sjöng och pratade. 

Jag var så "besatt" och gjorde till och med Mii-gubbar av honom och sparade på min mobil. Jag valde till en gitarr som acessoar.

Han var den coolaste jag visste. Han hade allt. Jag kan till och med erkänna att jag drack mängder av läsk om dagarna och låtsades att det var öl, och att jag var med honom. Han, liksom många andra musiker räddade mig under högstadiet. Det jävla högstadiet som jag hatade. 

Så spelade han på Ullevi på Gothias invigning. Jag blev glad. Önskade att jag kunde få säga det till honom. 

 

Han fick mig att tycka om Radiohead. Den första låten jag hörde med dem var Paranoid Android. Jag lyssnade på den om och om igen, funderade på vad det var han tyckte var så bra med den. Sen slog det mig bara hur fantastiskt bra den är. Han var en så stor inspirationskälla för mig, helt enkelt. Killen från Onsala. 

 

Så plingar det till i mobilen. Jag tittar av ren reflex, ser Aftonbladets logga. Läser automatiskt och ser ordet "idol". Lägger bort mobilen, går in i köket, tar ett glas vatten, andas. Ber att han ska vara hemma igen. Föreställer mig att det står "Idol-deltagaren Nicklas Hocker funnen." Går in i vardagsrummet igen. Säkert! sjunger på TVn som står påslagen. Jag lägger en filt runt mig och tittar ut genom fönstret. Tänker att just nu är det det där stadiet då man inte vet. Då det avgörs. Tar upp mobilen och läser.

 

Vila i frid, kära Nicklas.